Vi beslöt oss för att ta ännu en mineralletardag innan vi fortsätter resan. Vi hade några platser vi gärna ville se om vi kunde hitta något kul på. Vi började med den platsen som låg längst ut i vildmarken.
Se så risig vägen är. Det rasslade under bilen.
Långt ute i ödemarken. Det var bara vi ute på de här vägarna, vi såg ingen mer över huvudtaget.
Denna stora bumlingen, kallas för lavabomb.
Vy när vi åkte tillbaka till civilisationen.
På väg tillbaka till campingen såg vi en skylt med texten ”Koboltgruvan”. Nyfikna som vi är, så åkte vi dit. Där hade gjorts försök att bryta kobolt i olika omgångar, men de hade aldrig fått det att gå ihop ekonomiskt. Nu var den restaurerad och tog emot nyfikna, som vi.
Janne tog denna bilden, jag tordes knappt titta över kanten. Tror ni att vi gick den guidade turen ner i gruvan? Icke sa Nicke. Istället tittade vi på deras jättefina mineralsamlingar. De hade hur mycket som helst, både från trakterna och lite som kom utomlands ifrån.
När vi kom tillbaka till campingen gick vi och duschade. Det var två duschar bredvid varandra. Vi tog var sin. Janne hade funderat på att ta nummer två, men så tyckte han att jag kunde få ta den. Han upplevde den som lite bättre. Det var ju snällt. Jag duschade och stod en stund och njöt av det varma vattnet, sen hörde jag honom: ”Har du varmvatten”? Ja, så klart, svarade jag. Får jag komma till dig? Då hade han stoppat i sin femma, men inte fått varmvatten. Han tänkte att det kanske hade hakat sig, så han stoppade i en femma till, men inte fick han varmvatten inte. Stackarn, vad han råkar ut för. Frusen tog han över min dusch, så han blev också ren till slut.
I samma veva kom han som har hand om campingen och visade en annan gäst var duschen fanns, då talade vi om att det var iskallt vatten i den duschen. Det resulterade i att vi fick alla duschpengar tillbaka. Sjysst.
Efter duschen gick jag och plockade hallon. Det hade jag siktat in mig länge på.
Efter att ha tittat inuti vartenda hallon, så kokade jag sylt på dem.