Igår, när det var näst sista kurstillfället, så lyckades jag komma ihåg att ta med mig kameran.
Början på spåret. När jag har kopplat på linan, så brukar hon titta på mig för att få sin startsignal. Jag säger bara ”spår” och hon sätter nosen i backen och letar upp spårstarten. Idag släppte jag på henne ett par meter från sidan, men hon hittade snabbt början på spåret. Det är jag själv som har lagt det.
Här bär det av uppför kullen, ni ser mina snitslar! Här uppe var det lite svårt för henne idag, för det blåste ganska mycket, men hon fick lösa det själv. Vittringen hade nog blåst runt lite, för hon gick vid sidan av spåret emellanåt.
Här var det ingen tvekan om var spåret gick. Jag hade fullt upp med att sköta både linan, kameran och plocka snitslarna, men det gick.
Här undersökte hon spåret väldigt noga. Det låg nog en bit kassler där. Hon fick bara några bitar i spåret, för hon jobbar så bra utan egentligen, men hon tar god tid på sig att äta, när hon hittar nåt gott. Man får ju inte missa något, om det är ätbart.
Sista biten innan vi var ute vid vägen igen. Här var skogen tätare, så här fanns det inga tveksamheter, här låg vittringen, där den skulle.
Idag roade vi oss med att gå en av dom andra deltagarnas spår. Jag visste var dom hade börjat och att dom hade gått som ett U, det var det enda jag visste.
Zenna fick ta spåret och Kenzo höll jag i kort koppel bakom mig. Tilläggas kan, att det hade regnat kraftigt på förmiddagen, så det var spännande att se om hon skulle klara det.
Hon spårade på och tog en 90° vinkel. Sen hade hon problem, men hon fick jobba vidare och efter en stund tog hon ytterligare en 90° vinkel och då såg jag en bortglömd snitsel en bit bort. Då var det lite spännande om hon skulle gå dit eller inte, men efter många om och men så kunde jag plocka den. YES, våran goa Zenna klarade det, och snart var vi ute vid vägen igen, där jag vet att spåret skulle sluta.