Instängd

I kväll tog jag skruvdragaren och en ställning till vattenautomaten med mig (som jag snickrade till för några dagar sen) och gick ner till wyandottehönshuset. Jag skruvade fast den mot väggen, för då blir det lite bättre plats till dem på golvet, och fixade till vattnet till dom.

När jag ändå var där, så tänkte jag titta till hönsen i hönsgården bredvid. Jag hämtade ägget, som låg där och skulle gå tillbaka ut. Vad i… dörren gick inte att öppna. Jag var inlåst i det innersta hönshuset. Till råga på allt, så hade jag inte tagit med mig telefonen. Jag försökte pilla på låset genom nätet, det rörde sig, men nej… det gick inte att få upp. Jag som brukar ha lite spikar eller annan bråte i fickorna på hönsjackan, hade ingenting idag, annars hade jag kanske kunnat lirka upp det.

Jag försökte med att tjoa och när jag gjorde det så skällde hundarna som galningar. Va bra tänkte jag, då kanske Janne skulle kunna höra mig, men nej. Sen hörde jag bildörrar slå igen, då kanske Lillemor kom hem från jobbet, jag tjoade och hundarna skällde, men nej ingen hörde mig.

Det var bara att ge upp, jag satte mig på pinnen som hönsen brukar sitta på ute. Där hade jag utsikt mot dörren, ifall Janne skulle sakna mig och komma ut och leta. Jag satt där och filosoferade och undrade när han skulle sakna mig. Det skulle antagligen dröja ett par timmar, han skulle nog sakna hundarna först. Klockan var halv fem när jag upptäckte att jag var inlåst.

Dröm om min förvåning när han efter 20 minuter öppnade ytterdörren. Jag trodde att han redan hade saknat mig, men nej, det hade han inte, han hade ett ärende ut till tvättstugan. Jag var snabb med att tjoa igen, så att jag skulle få hjälp. När han kom underfund med var jag var och att jag var inlåst, så skulle ni hört. Han asgarvade, han skrattade så han kunde knappt gå. Riktigt så kul tyckte ju inte jag att det var, men jag insåg ju det komiska i det, så jag kunde inte annat än att skratta jag också. Jag misstänker att jag kommer att få äta upp detta länge.