Månad: juni 2012

Jag åkte på världens förkylning och tappade rösten. Man kan tro att jag tappade skrivfingrarna också, men så illa var det faktiskt inte. Nu är jag i alla fall tillbaka, om än med skrovlig röst.

 Jag flyttade pionen i våras, ändå har den fått en jättestor, vacker blomma.

Idag hoppade en av marantupparna en halvmeter rakt upp i luften och gol. Han verkade själv förvånad över vad han åstadkom, men han gol några gånger till. 8 veckor och en dag är han. Jag trodde inte att de skulle börja gala än på länge.
Dvärgwyandotterna börjar också bli ”stora”.

Här står två av dem och mäter varann med blicken.

De blir mer och mer aggressiva.

Det blev slagsmål…

… men då kom en av marantupparna och gick emellan. Varje gång de började slåss igen, så gick han emellan och sa åt dem att lugna ner sig. Efter några försök, så tröttnade de.

Jag glömde att berätta att för att kycklingarna över huvud taget skulle gå ut, så fick vi till sist kasta ut dem. Nå ja, jag föste ut dem. Det gjorde vi ett par gånger innan de fattade, och på kvällarna fick jag fösa in dem. Nu går de både ut och in utan hjälp.

Här har Zenna tillbringat hela dagarna med att stå och titta på kycklingarna. Nu har intresset mattats av, men hon springer och kollar dem ofta.

Jag sitter inne hos kycklingarna och bjuder dem på överbliven kokt potatis. Lite osäkra är de, halsarna blir väldigt långa, men när de kom underfund med att det var godis, så blev det fart på dem.

Jag tänkte att jag skulle visa lite enskilda bilder på dem igen, nu när de har växt till sig lite. De har verkligen ändrat sina utseenden.

En av marantupparna. De börjar få lite färger nu. Halsarna börjar bli kopparfärgade och lite vita stänk på bröstet.

En av de tre maranhönorna. De är ”bara” svarta, ja en av dem är blå (mörkgrå).

Här syns kopparfärgen på halsen bättre. Den ljusgråa maranen verkar också få kopparfärgad hals. Jag tror att det också är en tupp och han blir nog jättefin, men jag kommer inte att behålla honom eftersom jag vill behålla färgerna så rena som möjligt på de svarta. Synd.

Den spättade (vit med svarta fläckar) maranen, vilken jag också tror är en tupp.

De båda isbarkycklingarna. Än så länge ser jag ingen antydan till varken kam eller slör, så vi kan kanske hoppas att det är två hönor, men de är ju inte så gamla än, så vi får väl vänta och se.

De fyra dvärgwyandotterna ser likadana ut allihop, så det går inte alls att säga vad det är för kön på dem. Vi får väl vänta och se om de lägger ägg eller kommer att gala fram i höst.

Araucanakycklingen blir bara finare och finare, men det är samma sak där… lägga ägg eller gala till hösten?

Jag som inte skulle ha silkeshöns. Jag har blivit helt förälskad i dem. Om man ska tro vad folk skriver om könsbestämning av silkeshöns, så är den blåa en tupp, men man kan nog inte vara alls säker förrän de börjar gala eller lägga ägg.

Den gula har Janne också tagit till sitt hjärta. Den får vi väl tro är en höna då, eftersom den har mera hätta på huvudet. Ingen är gladare än jag om det är en tupp och en höna. I så fall kommer det att bli kycklingar efter dem till våren.

Det är ju lite dråpligt, den blåa tröstköpte jag och den gula köpte jag som en isbarkyckling och så blir jag så förtjust i dem att jag inte kan tänka mig att vara utan dem.
Den gula är en riktigt häftig en, den är först framme när det serveras något gott, den var bland de första när de gick ut, ja den är riktigt orädd och framåt. Det är nog det Janne gillar hos den.

Kycklingarna gillar sina sandlådor. En av dvärgwyandotterna sandbadar.

Här njuts det av kvällssolen.

Vilken tur med vädret vi hade! Vi tävlade i Billinge BK, på andra sidan Skövde.
För det första skulle vi på 30-årsfest på kvällen. Innan vi anmälde oss till tävlingen, så kollade Janne upp hur dags starten skulle gå på fortsättningsklassen, så att vi skulle hinna tillbaka i tid. Jo, vi skulle starta ca kl 10,00. Bra då var planen att vi skulle ta husvagnen dagen innan. När jag sen fick se PM:et så skulle vi starta ca kl 14,00. Hjälp, vad gör vi? Vi kommer inte att hinna hem i tid.
Vi åkte samma dag, utan husvagn, så det var bara att åka till Skövde, tävla, åka hem och byta om och åka till festen. Det fungerade, vi hann, utan att stressa alltför mycket.
När det närmade sig tiden när vi skulle tävla, började det åska i horisonten. Ömsom blåste det och ömsom var det vindstilla. När allt var klart började det stänka lite och när vi hade börjat åka därifrån kom världens regnskur.

Nå ja, poängerna då? Jo Zenna fick 95 poäng och Kenzo fick 93.
Jag trodde inte mina öron, när jag fick höra att Zenna fick högre poäng än Kenzo.

Båda två strulade med snurren. De har gjort den bra hemma, men den sitter tydligen inte riktigt än.
Kenzo nosade en gång och Zenna nosade två gånger. Dessutom var Kenzo ouppmärksam när vi skulle in i slalomet.
I denna klassen måste ju inte löptikar starta sist och det var en löptik med, men jag vet inte vilket startnummer hon hade och det var väl lika bra det. Som en annan startande sa, att det är nog inte så farligt om man inte vet  vem det är.
Våra hundar hade säkert nosat i alla fall, så jag är jättenöjd.

Janne försöker locka ut kycklingarna med jordgubbar. Den gula silkeskycklingen gick ut och åt lite, men gick sen in till tryggheten igen. (Han var jättemodig och den lilla tufsen på huvudet stod rätt upp.)

Nu har jag nätat in kycklingarna ordentligt…

… och Janne sågar till bräder som vi satte som innertak under själva taket, så nu ska det inte kunna komma in varken katter eller rovfåglar.

Det var ett par, som var väldigt nyfikna på vad vi höll på med, men de fick inte komma in, för hönsluckan stod öppen och vi vill inte vänja dem vid att få gå in där.

Det hade kommit in en myra i hönsgården.

Den ljusa isbarkycklingen såg att något var på gång, och snabbt som ögat var den framme och tog myran mitt framför ögonen på de andra.

Jag måste visa vad araucanakycklingen växer. Nu ser man att den blir stjärtlös. Det är den mörka av dem. Den ljusa skadade ett ben, så den fick flytta till Carina och Emma. Deras kycklingar är jämnstora med den, så där har den lättare att klara sig i konkurrensen. Den var så pigg, åt och använde benet, så därför får den en chans.

Nu har jag satt kycklingnät innanför hundnätet i hönsgården, så nu ska inte de små kycklingarna kunna ta sig ut. När det var klart öppnade vi luckan, så att de skulle kunna gå ut en liten stund om de ville.

Janne lade lite maskrosblad i öppningen och det var ju spännande, för det gillar dom.

Ja, en av maranerna vågade sig fram och pickade lite på bladet, men gå ut… nej inte i kväll.

Även en av dv,wyandotterna vågade sig fram för att titta ut.
 Det kanske är lika bra att de inte går ut idag, för jag vill ha nät ovanpå hönsgården också, för katterna (grannarnas) kan nämligen klättra upp och ta sig in, och det vill vi ju inte.

I kväll blir det lite kycklingar. De växer och börjar mer och mer se ut som höns.

Den här kycklingen var svart när den var liten, men har nu blivit blå (färgen heter så) och blivit riktig stilig. Det är för övrigt den enda av maranerna som blir blå. Jag hoppas att det blir en höna, den är en av dem som bara har en liten kam.
Bakom henne står en maran som blir väldigt ljust blå.

Här är den. Att de är lite rödaktiga på ryggen beror på värmelampan som lyser rött.

Den lilla ljusa isbarkycklingen och den blåa silkeskycklingen. Silkeskycklingen börjar bli fluffig på benen.

Den gula silkeskycklingen är lite blåaktig på vingarna och både den och den blå börjar få sin hätta. Det spretar rakt upp ovanpå huvudet.
De svarta marankycklingarna börjar få kopparfärgen på halsen. Det syns på den som är bakom silkeskycklingen. Jag tror att de som har börjat få det är tuppar, för det är de med störst kam.
Jag befarar att det är fler tuppar än hönor i min lilla flock.

Denna maranen tror jag blir spättad, det vill säga vit med svarta fläckar.

De är så vana vid mig och min kamera nu, så de bryr sig inte ens om att flytta på sig, när jag tar bilder med blixt på dem. Den lilla svarta är en isbarkyckling.

Jag tänkte lägga in en liten filmsnutt från en av träningarna, men det misslyckades. Jag får göra det en annan dag. Det blir en bild istället.

Idag var det kursavslutning och vi hade fått veta att vi skulle tävla.
Förra gången fick vi skriva upp på svarta tavlan vilka skyltar vi tyckte var roligast eller svårast. Jag tänkte att det är nog dom skyltarna hon kommer att göra en bana av, och mycket riktigt, det hade hon gjort.
Jag hade skrivit upp den skylten där hunden står upp och man går runt den, för Zenna ville gärna flytta sig, när man kom bakom henne.
Det förde ju det goda med sig, att vi verkligen har tränat på det, så hon stod helt stilla medan jag gick runt henne.
När det kom till prisutdelningen, så sa instruktören att vi hade börjat kursen från helt olika utgångslägen och hon hade sett framgångar hos alla hundarna, så hon kunde inte utse någon vinnare, så alla hade vunnit. Det tyckte jag att hon gjorde suveränt, ingen behövde känna sig dålig, för vi var väldigt olika långt komna och alla gjorde verkligen sitt bästa.